Callunas Juleskröna 2023

En varm sommarkväll på Skanörs dansbana

Man sa på Näset i slutet av 1940-talet, att sommaren 1944, det hade varit en varm och trevlig sommar. Och man tänkte väl inte då bara på sol och bad, utan mera på att man den sommaren hade börjat ana, att fredens milda bris snart, på nytt skulle dra in över det krigshärjade Europa. Fyrtiotalets första år hade varit en tid då näsetborna hade hållit andan både i verklig och mera bildlig bemärkelse. Det hade varit krigsår. Vintrarna hade varit kallare än i mannaminne. Falsterbokanalen hade byggts. Per-Albin-linjen upprättats. Män i grå fältuniformer m/37 hade blivit en vanlig syn på den lilla syskonstadens gator. Mera bildlikt hade näsetborna hållit andan av ren rädsla: Skulle maten räcka? Skulle man kunna hålla värmen i gårdar och hus? Och, en tanke som det var bäst att förtränga; Skulle kriget komma även till Sverige?

Kanske hade de danska judarnas flykt över Öresund under oktober 1943 blivit orosårens högsta punkt, även om det skulle vara lättare att se först några år senare. Efter den månaden, när även Missionshuset Betel på Mellangatan i Skanör tagit emot frusna och rädda judiska flyktingar, kunde ingen tveka om var gränsen mellan ont och gott gick. Och nu, sommaren 1994, började det också stå klart vilka som skulle vinna kriget och vilka som skulle förlora. Näsetborna började andas ut.

Skall man vill fästa glada minnen från Skanörs dansbana på pränt är just sommaren 1944 en bra tid att låta dessa minnen stå i relief mot. Lördagskvällarna den sommaren blev liksom brännpunkten för dagarnas stekande sol. En sol som fått norrländska värnpliktiga att svettas i sina ylleuniformer, men också stekt soldyrkare närmast bruna mot ständernas vita sand.

Redan år 1914 hade köpmannen i Skanör Frits Tegnér, i den stämning av optimism som rådde före första världskrigets utbrott, tagit initiativet till att det mitt i Skanörs stadspark kom att byggas en nöjesanläggning. I första hand hade nog Tegnér tänkt, att bygget skulle bli Musikföreningens i Skanör fasta punkt, en sal för föreningens aktiviteter, kanske främst för föreningens blåsorkester som vid den här tiden var en stor attraktion på Näset. När byggnaden stod klar hade den uppförts i en stil att den mest av allt liknade en stor och fin dansbana med veranda längs två av sidorna för kaféverksamhet.

Den minst sagt kraftfulle kyrkoherden i Skanör Pfaff rasade. Han anade argan list, en musikpaviljong det var en sak, en dansbana, ja, se, det var en helt annan sak. Djävulens påfund. Ett steg på dansgolvet kunde vara ett försa steg mot osedlighet i stadsparkens mörker. Dansbanan en mötesplats för skörlevnad och orsaken till ett ökande antal oäkta ungar i kyrkoherdens församling.

Men det var nog trots Pfaffens oro mycket bra, att anläggningen mest av allt hade fått tjäna som dansbana. För även om blåsorkestern under en ganska lång tid ”…spelte för lungors fulla kraft i nöjesanläggningen” och musikföreningen hade andra musikarrangemang där, det var just som sommardansbana i familjen Tegnérs händer, som anläggningen skulle bli populär på Näset. Det var Frits Tegnér själv som kom att bli dansbanans ägare i den meningen att han ägde den stora danspaviljongen och kiosken men fick arrendera marken i Stadsparken från staden, men hela familjen var engagerad i verksamheten. År 1933 tog hans son Gunnar över både byggnader och nyttjanderättsavtalet. Och för tre generationer av näsetbor och många, många sommargäster blev dansbanan den varma årstidens fasta nöjespunkt. Under trettiotalet hade Tegnérs haft konkurrens främst från Strandbadens dansbana i Falsterbo, men under och efter andra världskriget kom Skanörs dansbana utan tvekan att bli den främsta folkliga nöjesplatsen på Näset. 

Denna varma sommarkväll 1944 har inte bara lockat ”…danslystna ungdomar”, som väl vid denna tid var män och kvinnor från aderton, tjugo års ålder upp till drygt trettio, utan också en trio väl befarna ”…män av de sju Haven”…och Östersjön.

Det var gamle båtsman Lundman som alltid klädd i sin urtvättade, en gång marinblå arbetskavaj. Lundman var ett känt original på Näset vid den här tiden. Alla visste vem han var inte minst för att hans skägg var midjelångt. Det var den vid den här tiden över nittio år gamle sjökaptenen Herkules Jönsson, med rötter i Falsterbo sedan 1709, minst, som i sin krafts dagar fört briggen Maria fler gånger ”…runt Hornet än en höna hinner skita före de´ hon blir cyrrystew”, som han brukade säga. Och, mellan dessa män, satt den i sällskapet unge chefsmaskinisten Sten-Åke Åkermark, som bara om ett par veckor på nytt skulle riskera livet i maskinrummet på en Libertytramp över Nordatlanten.

De tre männen har inte sökt sig till någon av de vitmålade soffgrupperna framför björnbärssnåren som avgränsar dansbanas gräsplan åt norr. Nej, de har hämtat kaffe åt sig i Tegnérs kiosk och satt sig lite i skymundan. De är inte där för att dansa. Gubbarna går rätt illa, ja, kapten Jönsson måste till och med ta stöd mot en torkad tjurapese när han tar sig fram. Och chiefen Åkermark är medelålders och tycker sig ha lagt dansandet bakom sig. De tre är på dansbanan för att i den varma sommarkvällen umgås och titta på de unga flickornas klänningar. Men, på ett djupare plan, har alla tre sökt sig till varandra för att minnas sina händelserika år till sjöss genom att berätta om dem för varandra. Kaffet är beredskaps-tids-svagt men sjömännen vet hur man ger det ”…angenäm styrka och smak”. Och då är det bäst att inte i onödan dra polisman Björcks blickar till sig, ansvarig för ”…den allmänna ordningen” på dansplatsen som han är.

Dansbanans Gunnar Tegnér brukade flisa stearin på trägolvet runt byggnadens mittstolpe före varje danskväll och sopa av den lilla något upphöjda estraden för kvällens musiker. Längs en av dansgolvets sidor fanns också en veranda med cafémöbler för, kanske lite finare, kaffedrickande danspar. Förutom dansbanan fanns på området en kiosk, en mycket gammal korvkiosk som i och för sig hade hjul men som muggnat fast på sin plats sedan lång tid.

I efterhand kan kanske sägas, att just beredskapstiden var Skanörs dansbanas bästa tid. Vårt land var på många sätt isolerat från världen men nya toner från utlandet, och då inte minst från USA, som vid den här tiden mest kallades Amerika, kunde arrangeras för dansbanas kvartetter. Och behovet av underhållning med endast få bortklippta kuponger för en kopp tunt kaffe och en bit morotskaka var stort. Under de årens onsdags-, lördags- och söndagskvällar var näsetbornas flickor och unga kvinnor uppklädda i klänningar i tidens stil med breda axlar, smala midjor och vida, ganska långa kjolar. Men – eller kanske och – deras fästmör och män var inte på plats utan stod på vakt eller stoppade Kronans grå strumpor ”…någonstans i Sverige”, som fröken Billkvist sjöng. Trots att leden av Näsets egna unga män var glesa, var det denna kväll som alla danskvällar under beredskapstiden, var det gott om män i arméns grå fältuniform med två korslagda musköter eller en granat med vingar på kragspeglarna runt Skanörs dansbana de åren. De var långväga soldater som gärna tog sig en svängom medan deras kvinnor långt borta satt hemma, lyssnade på radio och maskade strumpor. Let´s boogie!

Det är maskinchefen Åkermark som först tar till orda. Kanske för att gubbarna, som båda rätt oförskräckt röker pipa, Lundman till och med den tjärsmakande tobaken CAPSTAN Navy Cut, har hånat Åkermark för han rökt amerikanska cigaretter. Att röka cigaretter är mesigt, tycker gubbarna, en riktig karl tuggar tobak eller röker pipa. Alltnog, Åkermark tar ordet för att byta samtalsämne. Och den tropiska kvällen ger honom inspiration.

”På rutten till New York senast…” säger han ”…hade jag en stollig eldare, må ni tro. Han älskade det varma badvattnet runt Medelhavet och hade sparat en skvätt vatten från sina besök på badorterna där. Ja, vattnet hade han i små flaskor med förseglade korkar. Och på flaskorna stod det präntat med bläck på prydliga etiketter, till exempel; Caen 24 grader C i juni 1933, Rodhos 21 grader C på nyårsafton 1938 och Alexandria 28 grader C sent i september 1927. Han visade mig flaskorna… den fan hade en hel resväska full. Men märkligast…” säger Åkermark till slut”… var att han också buteljerat badtemperaturerna i sina flaskor. Flaskorna var olika varna när man tog i dom…”

Gubbarna sitter tysta, ovanligt tysta. Det unge Åkermark berättat är ju så fullständigt osannolikt – att det därför helt enkelt måste vara sant.

Skanörs dansbana var som anläggning kanske inte så imponerade, men dansbanans atmosfär lockade, det man i ett flöde av delvis samtidiga händelser kunde uppleva under ett par timmar under en välbesökt danskväll: De unga människorna i uniform eller kavaj, de unga kvinnorna i blommiga klänningar, kaffedoften, getingar som satte sig på kaffebrödet, uppklädda sommargäster, några med antydan till ironi i sina solröda ansikten, musikkapellets toner, värmen i skymningen, medelålders skanörare på besök i sin ungdom, girlangerna med 25 watts klara lampor som stjärnor kors och tvärs över festplatsen och, när mörkret fallit, en och annan hög röst och par som hand i hand tog en stilla promenad, Kalle Strands smäktande dansstil, lukten av urkokt pilsnerkorv i för dåligt saltat vatten, konstapel Björk som småpratar med näsetbor vid kiosken, smaken av söt hallonsaft… och mängder av andra små upplevelser.

Efter maskinchefen Åkermarks berättelse om sin eldare var, som sagt, master mariner Herkules Jönsson och båtsman Lundman förstummade. Men inte länge. Båtsman letade i sitt minnes skrymslen och tog ordet.

”… men hör nu, unge Åkermark, har du aldrig haft det helvetesvarmt själv? Svenson tar en klunk ur sin kaffekopp, sväljer dröjande och fortsätter: ” Själv har jag varit i Eldslandet ett par gånger… och där är det varmt som du nog förstår. Första resan dunstade bara spriten i kaptenshyttens termometer bort, för det var vinter… men andra gången, då var det sommar, och kvicksilvret i stora skeppskronometern kokte bort …”

” Å inte nog med det…”avslutar Lundman sin berättelse”… färgen på hytt väggen åt norr fick blåsor och började flagna…”

Den man som ville dansa denna sommarkväll 1944, köpte några ljust gulbruna dansbiljetter à 50 öre hos Tegnérs i kiosken, tog mod till sig och bjöd upp. Det skulle göras helt formellt och med stil; ”Får jag lov?” Då vore det en förolämpning att ”…nobba”, även om kavaljeren doftade en smula sprit efter en tur med pågarna i parkens dunkel. Och nog ville alla töser ta en svängom för ingen ville få rykte om sig att vara ”…panelhöna”. Mitt på dansgolvet stod den träpelare som bar upp taket och runt den tråddes dansen moturs gång på gång förbi kapellet, ofta en kvartett med dragspel, fiol, något blåsinstrument och trummor. Det var vals, tango och foxtrot hela kvällen. Och i regel kunde någon av musikerna också sjunga till musiken. Kors vad det vimlade av segel, vad de två ögonen var mörka och håret glänsande blont, hur ofta man möttes på Capri och kom i Kostervals under dessa kvällar.

Efter kamraternas berättelser känner kapten Svensson för ett ögonblick, att det kan blir svårt slå trumf i bordet när det gäller anekdoter om värme man upplevt under alla år på De sju haven – och Östersjön. Men Svensson har seglat för om masten och fört befäl över alla de sorters segelfartyg som rundat Hornet på thetraden mellan Bombay och London, från slitna överassurerade briggar till det stoltaste av klippers; Cutty Sark. Kapten Svenson drar ett sista bloss på sin pipa med ett svagt bubblande ljud, spottar mot björnbärssnåren bakom sig och tar till orda.

” Å varmt har jag också haft det, ska ni veta…” säger Svensson, ”vi lasta te på Ceylon en gång, ja, det var förresten mitt första befäl som master mariner å kapten, vill jag säga. Det var långt över femtio grader i skuggan. I magasinen på kajen låg tusentals thesäckar. Å från magasinen, över våra två landgångar, upp och ner i lastrummen å tillbaka kilade en stor hop cooliers, kulier. Till skeppet släpade de, så klart, thesäckar, etthundra pund the i varje säck, och tillbaka rände de utan börda, men svetten dröp av dem lika fullt. Och värmen gjorde att det doftade nylagat the över hela skeppet.

Ja, jag var ju ny som befälhavare och stod på hyttan och såg på eländet. Och jag tyckte synd om de stackars kulierna.” Kapten Svensson ler för sig vid minnet ...” för coola, det var det minsta de var. Deras hud liksom blöttes upp i deras egen svett å blev vit. Till slut var jag tvungen att ge däcksmännen order tända brasor på kajen så de stackars kulierna kunde kyla ner sig lite.

Lars Melin.

Den som har upplysningar om Skanörs dansbana eller vill kommentera berättelsen är välkommen ta kontakt: lars.andres.melin@gmail.com 

Kommentarer - Kulturhistoriska och andra

1. Gubben Lundman är tecknad efter båtsman Lundberg som bodde i Skanör och verkligen hade helskägg till midjan. Men jag vet inte, om han ännu var vid liv 1944, därför får berättelsens båtsman heta Lundman. De andra två gubbarna är mera hitt-på men representativa för Näsets äldre sjöfarare vid den här tiden.

2. Två små korslagda och bronserade musköter var och är ännu när detta skrivs infanteriets truppslagstecken. Motsvarande tecken för luftvärnet var och är artilleriets i banan brinnande granat försedd med vingar. 

3. I berättelsen döljer sig följande populärmusik, nämligen de populära och dansbara melodierna ”Kors vad det vimlar av segel idag…” (Dans på Brännö brygga), ”Två mörka ögon och ett gyllene hår…”(Två mörka ögon) ”Det var på Capri vi mötte varandra…” (Isle of Capri) och ”Kom i Koster vals, lägg din varma arm om min hals…” (Kostervalsen).

4. Polisman Anton Björck var vid den här tiden Näsets hela polismakt. Själva danskvällarna förde inte med sig någon ökad brottslighet, vill jag tro. Men det var inte ovanligt att sena besökare ”…lånade” cyklar för att hinna med sista tågförbindelsen bort från Näset.

5. Ordet kulier har av allt att döma svenska språket lånat via engelskans coolies. Men detta ords ursprung är dunkelt och har nog inget med cool, kall, att göra. När slaveriet förbjöds i Sydostasien uppstod brist på grovarbetare. Arbetskraft togs in från till exempel Indien. Och dessa män kom att kallas coolies. Beteckningen spreds över Asien. Och över världen med en nedlåtande valör.

6. Det kan vara på sin plats att kortfattat skildra Skanörs dansbanas svanesång. Så snart de två radhusområdena helt nära dansbanan var färdigställda började de där boende att klaga på musiken från dansbanan, på att vissa av dansbanans gäster parkerade slarvigt och att några av dem störde då dansen var slut för kvällen. Och när Gunnar Tegnérs arrende löpt ut i början av 1960-talet blev det därför svårare för staden att förnya det. Men två andra faktorer bidrog nog i högre grad till dansbanans nedläggning. För det första kom det vid denna tid att ställas allt högre krav på etablissemang av denna typ på när det gällde hygien i kaféverksamheten, när det gällde sanitära förhållanden, parkeringsplatser och annat. För det andra var byggnaderna på ofri grund, dansbanan, kiosken och annat, i stort behov av underhåll, ja, rent ut sagt av en omfattande och därmed kostsam renovering. Såvitt förstås saknade Gunnar Tegnér pengar härtill. Och intressenter som ville ta de risker kapital till en sådan investering medförde kunde han inte leta upp. Det slutade med att Skanör med Falsterbo stad tog över Tegnérs dansbana troligen utan ersättning – bara för att, det är i varje fall min uppfattning, riva den utan avsikt att skapa den ”hembygdspark” man talat om före förvärvet.